Jag är född i Stockholm och uppväxt i skärgårdens pärla Vaxholm. Musiken var lika given i familjen som luften vi andades. Det flödade en del jazztoner i mitt barndomshem, men det som hittade till mitt hjärta var den klassiska musiken. Andlös satt jag som liten gosse på golvet och lät mig föras bort av Lalos Symfoni Espagnole, Warzawakonserten av Addinnsell och annat som väckte mitt intresse.
Blockflöjten var obligatorisk i den kommunala musikskolan och den följde mig även ytterligare en tid. Men det var klarinetten som kom att bli min musikaliska kompanjon under många år. Det har blivit otaliga orkestrar, ensembler och uppdrag och allt har fört mig vidare mot nya utmaningar. Som sextonåring fick jag en tjänst som musiklärare och det blev många undrande blickar från mina klasskamrater när jag som elev sprang från kemilektionen för att minuten senare bli klarinettlärare i salen bredvid.
Klarinettlektioner på allvar blev det när Kjell˗Inge Stevenson (Sveriges Radios Symfoniorkester) tog mig under sina vingars beskydd. Det var en duvning som hette duga, skalorna blev fler och fler och exponentiellt svårare. Under den här tiden tog jag även lektioner för Kjell Fagéus (Kgl. Hovkapellet) och Sölve Kingstedt (Stockholms Filharmoniska Orkester).
Mina första lektioner som tonsättare fick jag av Olof Lindgren, som gav mig den allra bästa starten i det musikaliska hantverket. Olof var en pedagog ut i fingerspetsarna och en mycket skicklig, initiativrik och noggrann kompositör. Därefter följde den utmärkte och finurlige tonsättaren Gunnar Bucht som en av mina kommande lärare. Jag har också studerat formlära, satslära och allt som hör det musikaliskt hantverk till på Stockholms Musikpedagogiska Institut och för docent Börje Tyboni.
Fram till i slutet av 2009 spelade jag klarinett i en orkester i Stockholm. Det fick ett abrupt slut när jag halkade på väg till jobbet. Fallet satte definitivt stopp för fortsatt klarinettspelande. Sorgligt? Nja. Eller ja, naturligtvis. Men livet gör ju så där ibland; hittar på saker som man inte riktigt själv kan styra över. Det är inte mer med det, bara att anpassa sig, kavla upp ärmarna och göra det allra bästa av den nya situationen.
Ett år efter skadan började jag skriva musik igen. För att ha ett eget mål bestämde jag mig för att skriva någonting till min brors födelsedag. Det blev en symfoni. Därefter har det bara fortsatt. Så kan det gå. Det gäller att aldrig ge upp - någonsin.