Processen

Många har frågat mig hur man skriver musik. "Hur börjar du? Hur tänker du? Hur vet du vad som låter bra?" Och vad ska jag svara på det när allting bara finns där. När musikens energi flödar och ger mig inspiration och idéer. När tillgången på toner och rytmer bara växer för varje sekund.

Att skriva musik är att ta tillvara på allt det goda som finns i världen; vänskap, värme, kärlek, intelligens, ambitioner och längtan och sedan använda dessa byggstenar till att bygga musik av. Smälta, foga samman, plocka isär, analysera, låta sig glädjas, sätta ihop igen, lyssna. Och till sist: ge det till den som vill lyssna.

Det musikaliska hanterket är naturligtvis en stor del av arbetet. Här gäller det att ha koll på instrument, notationer, harmonilära, former och ramar. Att komponera är att visa ödmjuket inför musiken och publiken. Och musikerna? Jodå, för all del. Men inte på bekostnad av själva musiken. I andra satsen på Sinfonia Concertante för tenorsaxofon och cello har pukisten nio långsamma avklingande slag i slutet. Det är allt. För att det helt enkelt ska vara så. Men det är nio viktiga slag. Ödmjukheten inför musikerna finns istället i kompetensen att skriva. Vad är möjligt och vad är rimligt? Inte minst slagverket brukar ju allför ofta vara rätt så misshandlat och missbedömt. Därför är det viktigt att prata med musikerna, vara frågvis, noggrann, tålmodig och uppmärksam. Om jag vill att någon ska lyssna på min musik så börjar den resan med att jag lyssnar på den som ska lyssna - och på den som ska spela.